Att vara förälder är inte alltid det lättaste. Att veta om man gör rätt eller om det är fel. Oftast litar jag på min magkänsla och känner mig trygg i min roll som mamma. Men ibland dippar det regält och jag känner att jag är den kassaste morsan som går i ett par skor. Tidigare under hösten har A varit otroligt trotsig, vägrat klä sig vilket slutat med att han kom till förskolan i bara snutte och stövlar. nu låter det roligt men den dagen var det inte ett dugg kul. Han testar verkligen sina gränser och vad som är ok eller inte för oss föräldrar. Sen så vänder det och han är världens goaste lilla 3 åring. Tack o lov så hade jag fröknarna på förskolan att stötta mig mot. De har jobbat så länge och sett så mycket och tycker inte att A är mer annorlunda än ngn annan trotsig 3 åring.
Att H nu även vill vara med och bestämma gör inte vardagen alltid så himla lätt.
När jag nu varit som mest sänkt har jag kunnat prata med min barndomskompis som hade tufft med sina killar när de var små. Det gör så mycket att prata med ngn som upplevt ungefär samma som man själv gör. För det är inte ofta man hör folk prata om att deras treåringar är gör tokiga utan man får bara höra hur duktiga de är, slutat m napp, inga blöjor, kan räkna till 100, leker med alla mm. Men när man sen börja nysta lite granna kommer sanningen fram och man får höra att alla har det mer eller mindre tokigt hemma. Man är inte så ensam ändå.
När jag mått som sämst, blev jag "sparkad" ännu mer ner i skiten från oväntat håll. När jag trodde mig rätt ut den "sparken" och jag var på väg upp igen kom nästa " spark" som tryckte till mig så hårt att det kändes som jag tappade mitt fotfäste helt o hållet. Skönt att man då har en make att stötta sig på. Att få ett sms där det bla står "...ni får ta kommando över era barn...vanlig uppfostran vore bra...ni föräldrar behöver skärpa till er o våga säga ifrån.." Smset kommer från en som inte träffar mina barn så jättemycket och absolut inte har koll på hur vår vardag är. Att jag kanske inte väljer att ta strider när vi är iväg utan när vi är hemma är tydligen fel. När jag sen ringde för att prata om detta för jag kände att sms var inte på plats fick jag höra massa grejer, att om inte A hade napp hade han pratat. Riktigt så lätt är det inte. Att jag curlar mina barn för mycket. Jag är av den åsikten att man kan inte curla en 1 & 3 åring för mycket. Jag minns inte allt som sades men det har lagt sig som taggar i hjärtat och hjärnan. många tankar blir det. Tycker alla vänner att jag och P är så dåliga föräldrar, vill inte folk bjuda hem oss för att de tycker att vi är för slappa och inte säger ifrån? Jag hoppas att ifall ngn har ngt att säga till mig eller P om hur vi fostrar våra eller inte fostrar våra barn, att de vågar säga det till oss och inte skickar ett sms.
Så numera punktmarkerar vi varsitt barn när vi är iväg, inte så kul men man vill ju inte verka vara föräldrar som inte fostrar sina barn.
Jag älskar mina guldklimpar och även om de kan driva mig till vansinne så är de mina killar, som jag alltid kommer göra allt för!
